AND I KNOW IT'S HARD WHEN YOU'RE FALLING DOWN AND IT'S A LONG WAY UP WHEN YOU HIT THE GROUND
Idag brast det. Självklart bröt jag ihop rätt så rejält både när älgen hade rullat fast och när senan svullnade upp. Men efter det har jag ryckt på axlarna, beklagat mig lite och sen har det inte varit mycket mer med det.
Men idag bröt jag ihop för första gången. I bilen medan Aldrig Nöjd och On Top Of The World spelades. Jag vill också kunna träna, jag vill tävla. Jag har sån otrolig motivation just nu och så kan jag inte göra av den nån stans. Om en vecka va det tänkt att vi skulle debutera 130 och om några veckor kommer Klaus upp och har träning. Nån gång nästa vecka ska vi förhoppningsvis till veterinären och antingen så kan jag sätta ihåg henne igen eller så blir det ännu mer sjukhage och promenader. Och om jag sätter igång henne, tänk om skadan skulle gå upp då igen? Det va ändå en slags senskada, som vi möjligtvis lyckades rädda och som veterinärerna inte riktigt ville kalla för en senskada. Men ändå.
Och när jag väl sätter igång henne, antingen blir det hur bra som helst efter vilan, eller så blir det bara kaos och tillbaka på -10 nånstans igen. När vi äntligen va uppe på i alla fall 0 eller kanske till och med 1 eller 2.
Jag vill bara att det för en gångs skull ska gå lite bra. Väldigt bra är också välkommet, men jag vågar inte hoppas på förmycket.
get up now, get up now
Kommentarer
Trackback
