eebbsi

Och nu har jag tagit det antagligen svåraste, tuffaste och jobbigaste beslutet i hela mitt inte så långa liv. På riktigt. Jag har bestämt mig för att sälja Cålle.

 

 

Och ungefär hälften av tiden faktiskt känner jag bara en stor lättnad, för det här är ändå något som jag visste skulle hända förr eller senare och som jag har tänkt på i nästan ett år nu. För jag vet ju att jag kommer inte längre på honom, vi har stått på i stort sett samma stället i två år (och nästan backat senaste tiden). Och det är ju det här jag vill. Jag vill ju bli bäst i världen, hur cheesy det än låter. Och jag vet att det blir jag inte på honom. Och det vore konstigt om jag gjorde det på någon annan häst i min prisklass. Men jag kanske i alla fall kan komma lite närmare. Och visst, det är som alla säger, det är säker rätt beslut och det är bra tänkt och bra resonerat. 

 

 

Men resten av tiden gör det bara ont i hela mig för jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan Cålle. Han har varit hela mitt liv i över fyra år nu och jag kan bara inte se mig själv möta en annan häst i boxen när jag går till stallet och lägga ner all min tid på en annan häst. Jag älskar verkligen Cålle aav hela mitt hjärta och jag vet att utan honom kommer jag att vara helt tom. Vi har varit med om så mycket tillsammans och vi har nästan till och med växt upp tillsammans. Vi har gjort varandra till dom vi är och lärt oss nästan allt vi kan tillsammans. Vi har alltid stått vid varandra sida, genom vått och torrt, genom framgång och totallt misslyckande. Och ofta känner jag bara att jag kommer aldrig älska någon som jag älskar honom, jag kommer aldrig någonsin hitta en så bra vän som kan mig utan och innan, förstår mig utan ord och alltid alltid ställer upp och jag kommer aldrig hitta någon som jag kommer få ett sånt starkt band till som jag och Cålle ändå har. 

 

 

Men jag märker också på honom att det funkar inte längre. Han trivs inte här, han vill gå ute i en stor hagen hela dagen, hoppa kanske bara en gång i veckan, busa ute i skogen och bara ha det roligt. Han vill inte den pressen som jag känner här nere och sätter på honom. Andra kanske inte märker det, men jag ser direkt att han är en helt annan häst här nere än vad han är hemma. Och jag vill inte utsätta honom för det här. Jag vill inte behöva tvinga honom över hindrena (och han hoppar ju när jag rider ordentligt för han är så jävla snäll) och jag vill inte att han ska må dåligt. Jag vill ju hans bästa även om det är så förbannat jobbigt. 

 

 

Så det är så här det får bli helt enkelt. Jag vet ju egentligen att jag kommer hitta en annan häst som jag också kommer älska (och som kommer vara precis lika jobbig att sälja) och att jag kommer lära mig att leva med saknaden. Jag har ju ändå varit med om det förut. Jag har bara lite mer val just nu och det är då det blir jobbigt att ta beslut. Jag gör det för våran skull även om det bara känns helt bakvänt för jag är aldrig någonsin så lycklig som jag är när jag är med Cålle (speciellt hemma). Men det kommer att bli bra tillslut, jag måste bara intala mig själv det. Jag ska hitta ett jättebra hem till Cålle där han får ha roligt, vinna rosetter i lite lägre klasser utan så mycket press, springa ute i skogen, gå i en stor hage hela dagen och bli älskad av någon annan. Och jag kommer att hitta en häst som jag inte behöver vara osäker och nästan lite hopprädd på, som jag kommer att älska och ha roligt med och som jag förhoppningsvis kan komma en bit med. Vi behöver det här båda två hur jobbigt det än är.

 

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=650650